...hur Katie skrek? Hur frustrerande det var att bebis hade ont i magen och var en så ledsen liten plutt? Hur svårt hon hade att komma till ro på kvällarna? Och helt plötsligt vände det, när hon var någonstans mellan tre och fyra månader. Visst var jag tvungen att amma länge innan hon kom till ro och visst fick man klappa på henne lite innan hon somnade men det gick och tog inte flera timmar. Så helt plötsligt kunde bebis somna utan att ammas till sömns varje kväll men ville ändå snutta rätt länge. Och plötsligt tog hon nappen en dag då min syster erbjöd den till en lite gnällig bebis och nu är allt skrikande ett minne blott.
Visst kan man amma timmar i sträck men till slut gör det ont i brösten. Sen blir det onekligen knepigt att lägga två andra små samtidigt. Och så är det hemskt att se sin lilla unge ha ont och det är frustrerande att vara den enda som kan trösta. Tröst med bröst. Ibland gick inte ens det. I efterhand kan jag önska att jag hade varit coolare och mer avslappnad men det är fan inte lätt med en skrikande unge. Efter bara några minuter känns det som om man ska gå sönder inombords. Försök då stå ut i timmar i sträck. Jag förstår att det finns människor som tappar besinningen och skakar eller slår sina barn. För det är hemskt att vara där, i skriket, frustrationen och rädslan för att det alltid ska vara så.
Ett par gånger grät jag så mycket att jag fick lägga ner barnet och gå och stänka iskallt vatten i ansiktet. Ett par gånger skrek Katie så hjärtskärande och jag kunde inte trösta att jag fick lägga ner henne och gå ut på altanen och andas vinterluft. Men oftast lade jag min kind mot hennes och tänkte att stackars, stackars min lilla älskade unge som har så ont.
Men som sagt. Nu är det förbi och vi bara njuter av varandra! För det är ju så, det är bara en fas, det går över...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar