För lite mer än fem år sedan satt jag på Arlanda flygplats och försökte att inte gråta. Jag väntade på att min man skulle komma till Sverige från Iran. Han skulle landa halv elva på förmiddagen. Det var andra gången han försökte lämna Iran och den här gången hade jag fått försäkrat av hans syster att han verkligen fick gå på planet. Det hade gått sju månader sedan jag såg honom senast och Marius hade hunnit bli nio månader. Han satt i sin lilla röda vagn och gurglade. Jag satt på en hård bänk och försökte hålla tillbaka tårarna. Jag var glad men så enormt nevös. Tre gånger ropade någon ut i högtalaren att planet från Teheran var försenat. Tänk om han inte var på planet? Men det var han. Han var en av dom sista som kom ut i vänthallen och som jag grät! Och han skrattade. 'I am here now', sa han, om och om igen, och jag ville aldrig släppa honom.
Som jag led av vår separation, så till den grad att det var svårt att knyta an till Marius. Samtidigt var Marius den som fick mig att stå ut. För det är fruktansvärt att bli att inte ha något val. Att inte få vara med den man älskar. Inte kramas, inte se varandra, inte ta på varandra, inte bråka, gnabbas, sova bredvid varandra. Och det värsta; att inte veta när man kommer ses igen.
Det var en extremt jobbig tid men när vi gick ut från flygplatsen, ut i det fantastiska majvädret med strålande sol och klarblå himmel så var det som att jag kunde andas igen. Det var då vårt liv tillsammans började på riktigt.
(I min plånbok ligger alltid den biljett jag köpte den morgonen för att kunna åka Arlanda express ut till flygplatsen och möta P. )
1 kommentarer:
Va fint att du sparat den och tack å lov att han kom tillslut=)
Skicka en kommentar