I mörkret kan ingen höra dig skrika...

Igår somnade inte bebis förrän vid tio. Jag ammade och ammade och varje gång jag la ner Katie tog det nån minut och sen skrek hon. Efter två timmars nattning var jag så irriterad att jag började gråta. När hon grät blev jag ledsen för att hon inte fick ro eftersom jag visste att hon var så otroligt trött och när hon ammade kunde jag inte sitta ordentligt eftersom jag lyckats dra på mig ryggskott och då grät jag för att jag tyckte synd om mig själv. Någonstans runt fjärde skriksessionen och jag satt och vaggade sängen i förhoppning att hon skulle somna sa jag fula ord rakt ut i mörkret och sen grät jag lite till eftersom jag sagt dessa fula saker högt. Naturligtvis somnade Katie för att minuten senare börja skrika igen och jag var tvungen att gå därifrån en stund. Efter att ha pratat lite med P i telefon för att få moraliskt stöd och J dykt upp som en räddare i nöden av mitt förstånd kunde jag ta upp bebis och amma lite till. Sen somnade hon i min famn och jag bar upp henne till sängen och viskade 'förlåt' och 'mamma älskar dig' i min älskade bebis öra...

Det är så svårt. Att någon man älskar så mycket får en att må så dåligt ibland. När Katie är pigg och glad är det rosenskimmrande familjelycka men hon har så svårt att somna och sova vidare. Det är samma sak på dagen som på kvällen och jag vet inte riktigt vad annat jag kan göra än att amma och bära... Men det funkar bara med mig, med mamma. Och det gör det ännu mer frustrerande.

Nu skriker bebis så jag måste gå...