Jag i min nya fina kofta, min julklapp till mig!

Allra finaste barnen på Naturhistoriska igår!

Sötaste bebisen.


Salma sitter och äter frukost när P frågar hur hon mår. Pappa, jag har SÅ ont i halsen, säger Salma. P ojar sig och frågar om hon har ont någon annanstans också. Jaa, säger Salma, i hjärnan!

Igår började P jobba. Han jobbar ju natt så jag fick lägga barnen. Katie skrek förstås större delen av kvällen och jag ammade och tröstade och önskade att P varit här för att trösta mig. Vid tolv somnade vi och ikväll tar vi nya tag.

Vi hade i alla fall en fin jul och jag har fått några helt underbara leenden av min bebis. Bästa julklappen!

Lite bilder bara.

Slänga och sortera...

Igår kväll var inte bra för bebis. Inte så bra för mig heller eftersom det är jobbigt att lyssna på en liten som gråter och har ont. För igår var det definitivt magen som var gasig och Katie kunde verkligen inte komma till ro. Kvällen innan var också knepig. Jag försökte mig på lite vuxenliv med Sofia och Emelie men bebis hade svårt att sova. Hon somnade en liten stund och grät sedan. Jag ammade lite och hon somnade. Hon grät och P vaggade henne till sömns. Efter tio minuter grät hon. Och så höll vi på till klockan var tolv och jag la mig för natten och tänkte att jag liggammar så vi båda kan sova. Katie suckade, slickade en gång på bröstvårtan och slocknade. Och så var den kvällen slut och vi sov till halv fyra innan bebis ville äta igen. Igår somnade Katie med P's hjälp men ikväll badade jag henne, ammade och sen somnade hon fint strax efter sju i sin säng. Vi har hunnit montera ihop ett skrivbord till barnen och sortera alla (ja, ALLA) leksakerna. Fasiken, vad det känns bra att slänga bort en massa skit! Imorgon (om jag får lagom med sömn) ska jag satsa på en långpromenad och sedan sortera mina kläder. Tjing!

Ett rejält träningspass...

Katie väger 4100g och jag väger som innan graviditeten och kan ha i princip alla mina vanliga kläder! Jag blev så glad när jag upptäckte detta. Glädjen grusades något dock när jag insåg att det ändå inte blir så att jag kan använda större delen av dessa kläder nu, t ex den fina blå klänningen ovan från asos. Jag behöver ju ha kläder som öppnas fram eller går att dra ner så mycket att jag kan amma...

Jag tog också en promenad i dag, i snöyran. Skulle nog inte gjort det. Jag och Katie skulle bara gå bort till min nyfunna vän Ellen (även hon trebarnsmamma), en promenad som borde ta ca 10 minuter. Efter 20 minuter satt barnvagnen fast i snön (och jag har ändå en praktisk modell utan minihjul). Jag både grät, höll på att svimma och svor högt och ångrade bittert att jag inte väntade tio minuter på bussen som går precis utanför huset. Väl framme hos Ellen var jag så svettig att jag inte hann självtorka förrän det var dags att gå hem två timmar senare. Då hade vägen plogats och jag kunde promenera hemåt utan att svära. Då kändes det rätt bra med lite motion. Den måste bara komma i lagom dos så här tre veckor efter kejsarsnittet...

Det allra bästa...

Katie grät på förmiddagen. Kanske ont i magen, kanske bara lite övertrött. Jag satte på 'human' med The Killers och sen dansade vi. Hon mot min axel. Andades mot min hals. Salma dansade runt oss och Marius läste i kartboken på mattan inbäddad i solsken. Sakta slappnade min bebis av och somnade i mina armar. Jag tänkte att det här ska jag aldrig glömma. Hur det känns att pussa finaste bebisnacken och höra hur hon snusar ackompanjerad av Marius bokstaverande (a-ffff-rrr-iii-k-aa) och Salmas skratt...

Jag vill påstå att det var några av de bäst spenderade minuterna i mitt liv.

Torsdagskvällen var gråt, gråt, gråt. Illa. Och jag och P vaggade, vyssjade och tröstade. Vid halv tolv gav vi upp och jag gick och la mig med bebis. Igår skippade vi badet på kvällen, bytte bara bebis och satte på pyjamas efter amningen och sen gav P flaskan. Jag organiserade lite kuddar i Katies säng så hon kan sova med huvudet liksom i en hörna eftersom jag har för mig att små bebisar sover bättre så. Lite trångt. Som om de låg bredvid mamma eller i famnen. Sen såg jag till att ena kudden var min så att det ska dofta lite mamma eftersom hon ju sover bra nära mig. Verkade funka eftersom hon sov från halv åtta till elva då jag tog upp henne och ammade. Försökte sedan få henne att sova vidare i sin egen säng men trots att hon var supertrött vaknade hon och grät varannan minut. Själv var jag dödstrött men ville verkligen sova utan en bebis bredvid och jag vill ju att hon ska kunna känna sig trygg och bekväm i egen säng. Tyvärr tror jag det var magont som gjorde det jobbigt för lillan men vid tolv somnade hon och minuter senare även jag. Sen sov hon till kvart över tre - yay! Sen ammade vi och sov bredvid varandra till efter sex - hurra!

Ikväll har hon sovit sedan sju och sover ännu, två timmar senare. Jag känner mig nöjd och hoppfull! Även denna lilla unge kommer lära sig sova!

En bra kväll...

Ska inte klaga. Absolut inte. Bebis behövde vaggas och pussas på bara tre gånger igår sen sov hon till halv tolv. Helt underbart om det kan fortsätta så. Att vi sen ammade oss igenom natten är en annan sak... På förmiddagen idag var det definitivt jobbigt i magen för liten men att bäras mot axeln hjälpte ganska bra och annars stoppade jag in tutten i munnen på barnet så ofta som hon ville. Vi har haft en lugn eftermiddag, hela familjen. Katie har mest sovit, Marius och Salma har spelat WII med P och jag har hunnit färga håret, ögonbrynen och ögonfransarna samt fixa lite julklappar över nätet. Härom dagen satte P ihop julgranen och jag och barnen dekorerade den med bland annat mina fina nya hjärtan. Visst blev det tjusigt?

Snart blir det persisk mat och sen är det läggning för alla barnen igen. Så var den dagen slut.

Aj, sa bebis...

Bebis har haft ont i magen ända sedan första natten på BB. Jobbigt, mest för Katie. Igår gick det dock väldigt bra för liten att somna. Jag badade och bytte på lilla fröken efter att ha ammat henne. Avslutningsvis fick hon ersättning och sen somnade hon fint i sin egen säng. Visst låg hon och knorrade sömnen men hon sov till tolv, från halv åtta. Bra där. Men ikväll ligger hon och vrider sig fast hon är supertrött. Hon har badat, fått magmassage, minifom, ammats, fått ersättning och somnat två gånger i sängen de senaste tjugo minuterna. Två gånger har jag vaggat och vyssjat och misstänker att det blir fler. Två gånger är ännu inte så mycket men som sagt. Kommer fler, tror jag. Men ännu är jag vid gott mod. För varje gång hon vaknar kan jag ju snusa henne i nacken och pussa mjukaste kinden.

Det är inte fy skam även om jag hellre pussar glad bebis än ledsen, förstås.

I adventstider...

När Salma och Marius var och hälsade på mig och Katie på bb var det märkbart att Salma var ganska skeptisk till det här med bebis. Hon hade uppenbarligen inte förstått att det skulle komma en unge som vi sen skulle behålla. Det sista hon frågade mig innan hon och Marre åkte hem var 'mamma, ska du ta med bebisen hem sen' varpå jag svarar 'ja, jag hade tänkt det'. Hon tittade på Katie och sen på mig och sa 'jaha' och gick. Nu verkar det däremot ha vänt. Lillasyster har till och med benämnts som söt och till min mamma sa Salma 'du får vara försiktig med vår bebis'. Kan nog bli bra det här också, tror jag.

P är ute och åker pulka med barnen. Jag skickade med varm choklad och ostmackor så de blir väl borta ett tag. Katie sover här bredvid i soffan och allt jag känner för att göra känns olämpligt knappa tio dagar efter en bukoperation, särskilt som jag fortfarande har ont. Sätta ihop granen, dammsuga (vilket jag iofs slutade göra redan under graviditeten men nu är det liksom astmavarning här hemma så det skulle vara bra att göra), möblera om i Marius rum eller åka in till stan och julhandla. Det sistnämnda är uteslutet ändå eftersom jag är pank men drömma går ju. Äsch, jag byter väl en blöja istället. Då gör jag ju i alla fall nån nytta.

Idag.

Katie väl påklädd inför hemresan från bb.

Stoltaste storebror Marius!

Katie idag på förmiddagen. Fin!

Finaste i världen!

Jag kan inte sätta ord på hur otroligt lycklig jag är! Jag stod i duschen i morse och insåg att brösten värker av amningen, magen är blå och gul och gör ont inuti och över ärret, benen darrar för att jag knappt har ork att gå upp och ner i trappan efter denna brutala operation och axlarna värker eftersom jag sover i konstiga ställningar för att kunna amma. Fast det gör inget. Jag kan amma hela natten och vara helt slut av sömnbrist för det betyder ju att jag kan ligga och titta på min underbara dotter. Jag kan bära runt på henne hela dagen trots att armarna är som spagetti för då kan jag känna hur hon andas mot min axel. Ja, ni fattar. Jag är kär!