Jag är faktiskt så gammal att jag minns när Berlinmuren föll. Det trodde ni kanske inte (jag ser ju ut som max 20, jag vet). Det finns några händelser som varit stora mediahändelser och skakat om världen för en stund som jag minns från min barndom. Självklart förstod jag aldrig vidden av dessa händelser men genom vuxnas reaktioner förstod jag att dessa händelser var betydande. Den första gången jag uppfattade att något var fel var en natt på St Görans akutmottagning i februari 1986. Som jag minns det åkte min mamma in med mig till akuten eftersom jag hade magsmärtor men dem minns jag ingenting av idag. Allt jag minns är min mammma som samtalar med en chockad sjuksköterska i receptionen om att statsminister Olof Palme hade blivit skjuten.
Nästa händelse tog jag åt mig personligen av. Det var i mars 1989 och jag var med min mamma och handlade på ICA. Jag hade precis lärt mig läsa hel flytande och läste allt i min väg. På löpsedlarna kunde man läsa om en liten flicka som hette Helén och som försvunnit. Jag minns att jag tänkte att vi var nästan lika gamla. Senare kunde löpsedalarna berätta att hon hittats mördat och utsatt för grovt våld. Detta tog mig hårt. Att något sådant kan hända någon som var som jag och jag tänkte på just denna flicka väldigt mycket under en lång tid.
Så kom november 1989 och strax innan eller efter barnprogrammen kom nyheterna. Vanligtvis tittade min syster och jag inte på nyheterna, vi fick helt enkelt inte för mamma. Den här dagen var den dag då muren i Berlin föll och jag tittade fascinerat på människor som klättrade upp på muren och hur den föll sönder under enormt jubel. Det var spännande och kändes stort på något sätt fast jag inte förstod på vilket sätt detta var betydelsefullt.
Den sista händelsen som jag vill tillskriva barndomen var Gulfkriget och jag skulle fylla tio år senare samma år. Mamma lät mig inte titta på nyhetssändningarna men pappa lät mig titta lite grann. Han hade dessutom CNN och jag var helt uppslukad. Många kvällar satt pappa och jag i soffan och tittade på en film och när han somnade i soffan satt jag kvar och tittade på nyheterna där bomber smällde och kvinnor grät över döda barn. Nu var det inte min pappas intention att jag skulle titta på just sådant men jag är ändå glad att jag gjorde det. Världen ser ju ut som sådan och jag tror att jag lärde mig så otroligt mycket av dessa smygtittar. Jag tror dessutom inte på att förbjuda sina barn att titta på nyheter såsom min mamma gjorde men visst ska man vara med och sålla som förälder samt förklara för sina barn vad som händer.
Vad minns ni av nyheter från när ni var barn?
